Petterssonskan

Det bästa med ett nytt år är en ny sommar. Så vi böjade med en sommarvaka. Det har varit ett förstklassigt år hittills. Och det kommer fortsätta. 

      

Men redan idag mötte jag den första motgången. Mitt blod frös till is. Kunde inte tro att det var sant.

Dom hade ätit upp pepparkakshuset!

Vi hade en tanke med granen i år. Vi hängde upp det som var rött och det som var guldfärgat. Själva granen blev fin. Den sprider ett varmt och fint ljus. Men helhetsintrycket blev helt galet. Akvariets uv-lampa är precis bredvid och lyser med ett blålila ljus över halva granen. Fett synd.

Det är massor i skolan. Tror jag. En massa sidor att läsa. Och förstå. Och visa att man kan. Eller låtsas att man kan. En massa i huvet. Så mycket att jag drömmer om det. Spöklika T-konton som visar sig på nätterna.

Fast snart är det december. Då är det okej och börja lyssna på oh helga natt. Och det är snö. Och det går att åka tefat. Och dom har hängt upp girlanger med lyktor på stan. Och ingen bokföringslag i världen kan få det att bli mindre jättebra.

På senaste tiden har jag lärt mig massor om livet på cykelvägen. Värdefull kunskap.

Det första man lär sig är vilka andra människor som man möter, cyklar om, eller blir omcyklad av varje morgon. De fungerar bra som referenspunkter. Man kan lätt räkna ut om man är sen, utan att behöva klocka. I morse mötte jag killen med luva redan vid rondellen. Då blev jag stressad.

En annan viktig detalj man lägger märke till är vem som cyklar om vem. Som 19-åring är det inte värdigt hålla långsammare tempo än en äldre dam med långkjol. Däremot känns det helt okej att bli omcyklad av en översportig 30-åring med toppluva under cykelhjälmen.

Man märker också av viss aggresivitet hos vissa grupper av människor. Det som ser ut som en cykelväg vid ICA Slagsta är "ingen jävla cykelbana" som en äldre man talade om för mig. Lite tidigare ikväll försökte en tant helt uppenbart köra på mig med flit (jag hade glömt lysen och hon var arg för det).

Det är farligt också. Idag cyklade jag in i en stor reklamskylt med lillfingret. Nu går det inte riktigt att böja längre.

Sömnproblem. Det brukar vara svårigheter att somna när man borde. I det här inlägget tänker jag belysa den andra typen av sömnpropblem. Då det handlar om svårigheter att inte somna när man inte borde. Problem som kan vara mindre. Eller större.

De första symptomen handlar om gäspningar och svårigheter att vara stilla. Man börjar förtvivlat dra i håret, flytta på fötterna och vicka på huvudet. Här börjar också inlärningssvårigheter. Man är medveten om sitt tillstånd.

Nästa fas är prolem med ögonen. Ögonlocken känns tunga. Man får kämpa med att hålla dem öppna och det sticks. I den här fasen ligger all fokus på just ögonen och man får svårt att ta till sig information från omvärlden.

Nästa fas är isolering från omgivande faktorer. Man går in i dvala. Rörelserna har slutat och ögonlocken är stängda. Omgivningen uppfattas som ett avlägset sorl. Information kan inte inhämtas. Man är medveten om att det inte står rätt till.

Den sista fasen är sömn. Man kan inte längre uppfatta omvärlden och inte längre ta sig ur sitt tillstånd på egen hand. Om detta inträffar på olämpligt ställe kan det definieras som sömnproblem.

Här är exempel på den här typen av sömnproblem:

En mamma samtalar med sin dotter. Röstläget sänks två tonsteg (fas 1). Barnet uppfattar vad som kommer att hända. Talet blir otydligt (fas 2). Barnet blir stört. Mummlet övergår till tystnad (fas 3). Barnet reagerar med irritation. Mamman vaknar till följd av det men faller snart tillbaka in i fas 2.

Samma mamma skriver julkort. Hon känner sig trött (fas 1). Hon fortsätter skriva men börjar slarva (fas 2). Hon fortsätter skriva men skriver inga riktiga ord (fas 2-3). Hon fortsätter med att rita streck på julkorten (fas 3).

Några elever har lektion. De upptäcker att det är tråkigt (fas 1). De gnuggar sig i ögonen (fas 2). De känner sig stillsamt störda på att läraren är så seg (fas 2-3). De hör inte längre vad läraren säger (fas 3). Läraren insjuknar hastigt i  pesten(fas 4).

Jag har förlåtit honom för allt han har gjort. Fast han har mobbat alla runt omkring sig. Fast han har jagat och hotat sina sambos. Fast han kallt har utnyttjat att han är den starkaste. Fast han har dödat sina vänner. Fast han är en renodlad psykopat så har jag förlåtit honom. Accepterat honom för den han är. Kanske för att han har gälar. Eller bara för att det är Charlie.

Det är naturligt att prata med sin hund. Att ropa på den och att ge den kommandon. Men när de enkla fraserna går över i en diskusion. När ägaren för ett riktigt samtal med hunden ute bland folk. Pratar om vädret, om folk runt omkring, om buskar... då är jag inte riktigt med på noterna längre.

Igår kom jag på mig själv att prata med Charlie. Vi samtalade om lite allt möjligt. Som vanligt. Vi har bra kontakt. Vi är polare han och jag. Och det är en helt annan sak än att snacka med sin hund. Charlie är en fisk.

Jag gillar ju musik. Att lyssna på mp3 när jag cyklar. Uppskattar det. Men så helt plötsligt upptäcker jag att det är tyst. Sista låten är slut. Och har varit det länge. Men jag har ingen aning om hur länge.

Och jag hatar att cykla i regn. Kan verkligen känna hatet mot varje regndroppe som träffar mig. Men så helt plötsligt upptäcker jag att det har slutat regna. Vägen har börjat torka. Och det var ett tag sen det slutade.

Precis som huvudvärk. Man känner när man kommer att få ont i huvudet. Det brukar komma smygande. Det blir värre och värre. Sen är det illa ett tag. Man vänjer sig, glömmer bort det och upptäcker att det är borta. En timme senare.

Definitiva slut tycks vara sällsynta. Det mesta tynar liksom bort. Obemärkt. Men det är positivt. För med lite tur kan man faktiskt glömma att  sakna sånt som var bra. Minnas det när det inte längre spelar någon roll. Finurligt.

Tänk om man kunde upptäcka att sommarn var slut lagom till våren. Aja. Det kan inte fungera jämt.

Jag har nog alltid varit ganska liten. Ett bra exempel är min artonårsdag. Det började med att jag och Maja var på Hemköp och köpte cider. Vi visade leg i kassan. Allt var som det skulle. Men vid varubandet stod en tant. Hon var mycket missnöjd. Med oss. Såhär gick samtalet:

Hon: "Men ursäkta, hur gamla är ni egentligen?!"
Jag: "18." (En aning stolt)
Hon: "NÄE!"
Jag: "Jo, jag fyller idag faktiskt, du kan få se leg om du vill"

Hon var ägd men ville inte erkänna utan fortsatte uttrycka sitt missnöje.

Hon: "Näe, det är inte klokt, inte klokt!"

Senare var vi ute. Inte mindre än 3 personer ifrågasatte starkt min ålder. Jag sa som det var. Ingen trodde mig.

Jag har vant mig. Tycker det är roligt. Vi har skrattat mycket åt tanten i affärn. (Har för mig att hon hade mössa också. I maj.) Så i onsdags började jag kursen på högskolan. Läraren påpekade vid något tillfälle att vi var vuxna. - Ja tänkte jag. Alla är vuxna. Alla utom jag alltså.

Om man nu mot all förmodan skull återföds när man dör. Och man mot all förmodan får välja vad man ska återfödas som. Då har jag ett värdefullt tips här. Jag har tänkt på detta. Och lövsångare verkar vara det bästa valet. Helt klart. På sommaren lever de ett trevligt och ostört liv i de skandinaviska lövskogarna. Att de är mycket duktiga flygare förhöjer givetvis livskvaliten. Ett stort intresse är att sjunga och till det har de en mjuk, visslande sångröst. När hösten kommer börjar de flyga söderut. Slutmålet är Afrika och på vägen får de se hela Europa från luften. Och där det ser trevligt ut kan de helt enkelt stanna ett tag. Vid Medelhavet kanske. Och efter att ha spenderat vintern på varmare breddgrader återvänder de till Norden lagom till att våren övergår till sommar.

Det blir annorlunda när det är OS. Man bläddrar till sportsidorna och struntar i resten av tidningen. Man somnar inte om klockan 7 utan sätter på tvn. Man blir plötsligt otroligt intresserad av sporter man inte förstår sig på. Man kan med intresse följa en oviktig beachvolleymatch utan att kunna en enda regel. Man blir rörd till tårar när en cyklist vars namn eller nation man inte har en aning om korsar mållinjen. Man kan förutse den abstinens som kommer när det hela är slut.