Underbara dag
Slå mig snälla
Jag skäms. Jag har haft 2 veckor på mig att lära mig min pianoläxa. Det har funnits 14 dagar att spela den. Jag kunde i allafall ha tittat på noterna. Jag kunde ha lärt mig första takten. Spelat första raden. Med höger hand bara.
I morgon får jag skämmas. Jag vet inte ens vart noterna är. Dom kanske ligger i trappen. Kanske är dom kvar i väskan.
Jo då. Jag visste att det skulle bli såhär. Det blir det alltid. Jag bad till och med om nånting lätt. För att jag tänkte att jag skulle lära mig.
Jag vet vad problemet är. Det blir inte tillräckligt hämskt om jag inte lär mig läxan. Det är ingen som blir arg. Ingen slår mig. Ingen hotar mig. Ingen kastar min cykel i ån. Ingen bränner ner huset. Ingen förgiftar min mat. Det blir inte synd om mig.
Men jag tycker synd om min pianolärare som faktiskt försöker lära mig. Nästa gång ska jag skärpa mig. Och nu jävlar ska jag gå och spela.
Allt har en mening
Det har man ju hört. Att allt har en mening. Det vore ju kalas om det var så. Då kunde man känna sig säker på att allt som hände ledde vidare till nånting bra. I alla fall i slutändan.
Det finns ju sånt man önskar inte hade hänt. Det finns folk man ibland önskade att man inte hade träffat. Kanske för att det blev så bra så att det nästan blev dåligt. Typ. Men om det nu har en mening så är det ju bra. Så finns det saker man borde ha gjort. Typ pluggat mer. Men om det har en mening att man inte gjorde det så är ju det också bra. Eller?
Flummigt inlägg.
Men jag tror inte att allt har en mening. På en faktafilm vi såg på religionen sa en indisk sikh såhär:
-Vi tvättar en flaggstång med vatten... och med mjölk... varför vet jag inte.
Dagens bästa...
Fysiklabbar är inte roligt. Det kan inte hjälpas. Det är inget fel på själva fysiken som ämne. Nej det är labbarna bara. Varje gång måste man lära sig hur ett nytt mätinstrument eller ett nytt elektronrör fungerar. Man får aldrig använda samma sak flera gånger. Aldrig bekanta sig med utrustningen. Man får aldrig kunna. Alltid ska man vara helt lost.
Igår klagade vi lite över fysiklabbarna. Alltså bara till varandra. Vi vet ju att dom är bra för oss. Det är bra att vi får prova olika saker. Men att det inte är roligt. Nej det kan inte hjälpas. Vi räknade i alla fall ut att det var 8 labbtillfällen kvar. Kanske 7 om någon skulle gå bort. Det kändes okej. Det gjorde det faktiskt.
Men idag hände det osannolika. I början av våran fysiklabb lät Gunnar oss få veta att det bara var 4 labbar kvar. Jag kunde inte låta bli att le. Aldeles för mycket. Han märkte det. "Se inte så glada ut", sa han och tittade på mig. Aj då. Men jag kunde inte hjälpa det. Och nu är det bara 3 fysiklabbar kvar...
Kemin är så himla slut
...Monosackarider som i likhet med glukos är hydroxi-aldehyder i sin öppna form, kallas aldoser. Den öppna formen av fruktos är en hydroxiketon. Fruktos sägs därför vara en ketos...
Ahaa, men då förstår jag. Ska lägga det på minnet.
Nej seriöst. Vad är detta?
Trodde faktiskt jag gillade kemi. Men oj, där tog jag fel. I morgon ska jag lämna tillbaka min kemibok. Det ser jag fram emot.
Dagen i dimma
Man kunde ju vänta sig att dom skulle säga "Grattis du klarade det", eller "Nej, du klarade dig inte". Men nej. Dom ler inte ens när dom säger "jaha... ja...körningen är ju godkänd och så..." Men vadå? undrar man. Klarade jag det? Man vet fortfarande inte. Till slut förstår man. Långsamt låter dom en förstå.
Men tiden innan man kör är den värsta. Tiden då man sitter i bilen och undrar om man ska få göra en yttre eller inre säkerhetskontroll. Då måste man skriva på ett papper och intyga att man inte har körkort i något annat land. Det är den fulaste namnteckningen jag har gjort. Darrigt värre. Försökte liva upp stämningen lite och sa att jag hade körkort på symaskin... dålig ide. Han fattade inte att det var ett skämt.
Än en gång grattis Sara!
Allergi
Nyårsbild
Såhär brukar det låta:
Någon säger:
-Vi tar ett kort! Ställ er här allihopa.
Kortet tas.
Den som tog kortet säger:
-Oj, Malin blev inge bra. Hon blundar. Vi tar ett nytt.
Nej. Det är ingen mening med att ta ett nytt kort. Jag är allergisk mot kamerablixtar och kommer att blunda på alla kort. Så är det bara.
Jag får satsa på ögonskuggan. Den syns.
A walk to remember
Igår dök den upp på tv. Då blev jag glad.
A walk to remember heter den Linnea. Du undrade också.
1 januari
Första januari är ju en av dom få dagar på året man verkligen vet vilket datum det är. Sen blir det knepigare. Synd att det samtidigt är en av dom få dagar man verkligen inte behöver veta vilket datum det är.
