Petterssonskan

Idag har varit en sån superdupertypisk söndag. Har kollat på skidor hela dan. En jättebra söndag liksom. Tills det tar slut. Och man upptäcker hur trött man är. Och man inte kommer på nått att göra. Och man blir sur för att man slösar tid på att vara sur. Och man bara hatar söndag. 

Jag glömde bort att jag skulle skriva igen. Men nu mindes jag igen.

Alltid har jag vetat att jag ska bli lärare. Har verkligen alltid vetat det innerst inne. Men aldrig har jag tänkt det ytterst ytterst. Har alltid tänkt i andra banor. Motarbetat att jag faktistk vet. Inte för att jag inte vill bli lärare. Det vill jag. Utan kanske för att överaska mig själv. I vilket fall som helst helt klart jätteonödigt.

Fast nu så. Nu har jag gett med mig. Nu ska jag bli lärare. Vilken lättnad. Och gud va kul det ska bli.

Visste inte om att min blogg fanns kvar. Trodde den var borttagen och bortglömd. Bortglömd var den. Men den fanns kvar. Då blev jag lite glad. Lite varm inombords. Det kanske är lite kul och skriva i alla fall.