Petterssonskan

När det inte är lov och man har massor att göra längtar man efter såna här dagar. Dagar då man inte sätter sin fot utanför dörren och verkligen inte gör nåning alls. (Undrar förresten vad man gör när man inte gör nått.) Men när man på riktigt upplever en sån dag (som idag), är det inte ett dugg kul längre. Och det visste man egentligen redan när man längtade efter en sån dag.

Men i kväll blir det nog kul!

Ibland vill jag sjunka igenom jorden. Oftast i mataffärer.

För många år sedan var jag, mamma och min 6 år yngre bror Gustav på Willys. Det var påsk, den påsken Gustav lärde sig vad påskkärringar var för något (glada gummor som hade ett tydligt samband med godis). Vid frysdiskarna rycker han överlycklig och aldeles utom sig av förtjusning i mamma och utroppar "Mamma, mamma titta påsksärringar!" Mamma och jag vänder oss om och ser en grupp slöjbeklädda muslimska kvinnor som tittar storögt på oss. Vi log lite ursäktande, vad skulle vi göra liksom?

En gång på Coop Forum tappade jag bort mamma. Inget allvarligt, jag visste ju ungefär vart hon var. Jag bara såg henne inte och gick och kikade in mellan hyllorna. En vänlig tant uppmärksammade detta och frågade om jag letade efter någon. "Ja.. mamma." sa jag intet ont anande. "Ja men då får du komma med här." sa tanten, tog mig i armen och drog iväg mig. Jag följde med under milda protester. Vi kom fram till kundservice där dom tittade lite frågande på mig, men tog mitt och mammas namn och ropade i högtalarna, över hela Coop Forum att mamma skulle komma och hämta mig. Den här händelsen hade inte varit pinsam om jag hade varit fyra år. Då hade det varit lite spännande. Jag kanske till och med hade gråtit. Nej, det här är pinsamt för att jag gick i sjuan. I sjuan!

Ganska nyligen var jag och Sara på Ica Safiren. Jag minns inte vad vi köpte, men det spelar ingen roll. Jag betalade vad det nu var med en hundralapp, tog det vi hade köpt och gick mot utgången. Då hörde jag att tjejen i kassan ropade något efter oss. Jag vände mig om och såg att hon höll fram handen. (Aha, kvittot tänkte jag.) "Nejtack sa jag lite tort och onödigt snorkigt (det bara blev så). Kassörskan tittde konstigt på mig. Det var inte kvittot utan växeln hon höll i. Nu trodde hon (och alla andra i kön som bevittnade denna händelse) att jag kände mig så rik att jag kunde undanvara lite växelpengar. När Sara på ett fint sätt hade talat om för mig att det var växeln jag tackat nej till, gick jag och hämtade den. Lite dum kände jag mig allt.

Enligt min pappa har jag ett guldläge. Visst låter det bra? Guldläge... det måste vara så bra det bara kan bli.

Guldläget handlar om att välja vad man ska göra när man blir stor. Och det har alltid varit lite trevligt att fundera på. Man har alltid kunnat säga att man ska bli delfinskötare... eller sångerska... eller stridspilot.... eller författare. Det har inte varit så viktigt. Sen helt plötsligt så äger man många kilo utbildningskataloger. Någon eller några tycker onekligen att det är dags att göra ett val. Ett riktigt val. Det visar sig samtidigt att alla drömyrken/utbildningar kräver 20,0. Shit! Som medelmåtta får man istället börja sätta sig in i vad en hortonom, cytodiagnostiker eller nutritionist gör. Och fortfarande, finns det nån som på ett tydligt sätt kan förklara vad en civilingengör sysslar med?

Jag vill inte ha nått guldläge. Jag vill gå i femman och fortfarande vilja bli deckarförfattare. Då hade man det ganska bra. Då hade man guldläge.

Igår sa Maja: "Malin, idag ska du skaffa en blogg, jag känner det i luften."
Jag tänkte: "Javisst, det ska bli roligt"
Sen tänkte jag: "Men, jag har ju inget att skriva"
Men sen tänkte jag: "Ingen måste ju läsa"

Maja, luften hade fel. Jag fixade en blogg idag i stället. Dan före julafton. Som om det inte fanns nått annat att göra.

God Jul