Petterssonskan

Sömnproblem. Det brukar vara svårigheter att somna när man borde. I det här inlägget tänker jag belysa den andra typen av sömnpropblem. Då det handlar om svårigheter att inte somna när man inte borde. Problem som kan vara mindre. Eller större.

De första symptomen handlar om gäspningar och svårigheter att vara stilla. Man börjar förtvivlat dra i håret, flytta på fötterna och vicka på huvudet. Här börjar också inlärningssvårigheter. Man är medveten om sitt tillstånd.

Nästa fas är prolem med ögonen. Ögonlocken känns tunga. Man får kämpa med att hålla dem öppna och det sticks. I den här fasen ligger all fokus på just ögonen och man får svårt att ta till sig information från omvärlden.

Nästa fas är isolering från omgivande faktorer. Man går in i dvala. Rörelserna har slutat och ögonlocken är stängda. Omgivningen uppfattas som ett avlägset sorl. Information kan inte inhämtas. Man är medveten om att det inte står rätt till.

Den sista fasen är sömn. Man kan inte längre uppfatta omvärlden och inte längre ta sig ur sitt tillstånd på egen hand. Om detta inträffar på olämpligt ställe kan det definieras som sömnproblem.

Här är exempel på den här typen av sömnproblem:

En mamma samtalar med sin dotter. Röstläget sänks två tonsteg (fas 1). Barnet uppfattar vad som kommer att hända. Talet blir otydligt (fas 2). Barnet blir stört. Mummlet övergår till tystnad (fas 3). Barnet reagerar med irritation. Mamman vaknar till följd av det men faller snart tillbaka in i fas 2.

Samma mamma skriver julkort. Hon känner sig trött (fas 1). Hon fortsätter skriva men börjar slarva (fas 2). Hon fortsätter skriva men skriver inga riktiga ord (fas 2-3). Hon fortsätter med att rita streck på julkorten (fas 3).

Några elever har lektion. De upptäcker att det är tråkigt (fas 1). De gnuggar sig i ögonen (fas 2). De känner sig stillsamt störda på att läraren är så seg (fas 2-3). De hör inte längre vad läraren säger (fas 3). Läraren insjuknar hastigt i  pesten(fas 4).

Jag har förlåtit honom för allt han har gjort. Fast han har mobbat alla runt omkring sig. Fast han har jagat och hotat sina sambos. Fast han kallt har utnyttjat att han är den starkaste. Fast han har dödat sina vänner. Fast han är en renodlad psykopat så har jag förlåtit honom. Accepterat honom för den han är. Kanske för att han har gälar. Eller bara för att det är Charlie.

Det är naturligt att prata med sin hund. Att ropa på den och att ge den kommandon. Men när de enkla fraserna går över i en diskusion. När ägaren för ett riktigt samtal med hunden ute bland folk. Pratar om vädret, om folk runt omkring, om buskar... då är jag inte riktigt med på noterna längre.

Igår kom jag på mig själv att prata med Charlie. Vi samtalade om lite allt möjligt. Som vanligt. Vi har bra kontakt. Vi är polare han och jag. Och det är en helt annan sak än att snacka med sin hund. Charlie är en fisk.

Jag gillar ju musik. Att lyssna på mp3 när jag cyklar. Uppskattar det. Men så helt plötsligt upptäcker jag att det är tyst. Sista låten är slut. Och har varit det länge. Men jag har ingen aning om hur länge.

Och jag hatar att cykla i regn. Kan verkligen känna hatet mot varje regndroppe som träffar mig. Men så helt plötsligt upptäcker jag att det har slutat regna. Vägen har börjat torka. Och det var ett tag sen det slutade.

Precis som huvudvärk. Man känner när man kommer att få ont i huvudet. Det brukar komma smygande. Det blir värre och värre. Sen är det illa ett tag. Man vänjer sig, glömmer bort det och upptäcker att det är borta. En timme senare.

Definitiva slut tycks vara sällsynta. Det mesta tynar liksom bort. Obemärkt. Men det är positivt. För med lite tur kan man faktiskt glömma att  sakna sånt som var bra. Minnas det när det inte längre spelar någon roll. Finurligt.

Tänk om man kunde upptäcka att sommarn var slut lagom till våren. Aja. Det kan inte fungera jämt.

Jag har nog alltid varit ganska liten. Ett bra exempel är min artonårsdag. Det började med att jag och Maja var på Hemköp och köpte cider. Vi visade leg i kassan. Allt var som det skulle. Men vid varubandet stod en tant. Hon var mycket missnöjd. Med oss. Såhär gick samtalet:

Hon: "Men ursäkta, hur gamla är ni egentligen?!"
Jag: "18." (En aning stolt)
Hon: "NÄE!"
Jag: "Jo, jag fyller idag faktiskt, du kan få se leg om du vill"

Hon var ägd men ville inte erkänna utan fortsatte uttrycka sitt missnöje.

Hon: "Näe, det är inte klokt, inte klokt!"

Senare var vi ute. Inte mindre än 3 personer ifrågasatte starkt min ålder. Jag sa som det var. Ingen trodde mig.

Jag har vant mig. Tycker det är roligt. Vi har skrattat mycket åt tanten i affärn. (Har för mig att hon hade mössa också. I maj.) Så i onsdags började jag kursen på högskolan. Läraren påpekade vid något tillfälle att vi var vuxna. - Ja tänkte jag. Alla är vuxna. Alla utom jag alltså.