Petterssonskan

Vi var på ett rymdskepp, jag, min kusin och Voldemort. Min kusin satt vid ett bord och åt medan Voldemort mördade mig. En stor kniv, rakt i halsen. Ruskigt obehagligt faktiskt. Så synd att jag bara hade rosa plastknivar att försvara mig med.

Drömtydning någon?

Fast det här var rätt länge sen. Jag drömmer inte mardrömmar om Voldemort längre...

I natt bodde jag på Kreta. Det var trevligt. Även fast det slutade på hembygdsgården i Torshälla.

Så. Nu är det bara 2 fysiklabbar kvar.

Och sen en annan sak som jag tänkte på. Om man är lärare och har lektion och 70% av eleverna ligger ner på bänkarna, 50% av dom 70 blundar, 30% av dom 70 blinkar ovanligt ofta och 20% av dom 70 sover på riktigt och dom övriga 30% som sitter upp tittar på klockan oftare än på läraren och det är så varje lektion, varför ändrar man då inte sin undervisningsmetod? (Siffrorna är uppskattade men inte tagna ur luften.)

Förresten var fysiklabben helt okej idag.

Det har man ju hört. Att allt har en mening. Det vore ju kalas om det var så. Då kunde man känna sig säker på att allt som hände ledde vidare till nånting bra. I alla fall i slutändan.

Det finns ju sånt man önskar inte hade hänt. Det finns folk man ibland önskade att man inte hade träffat. Kanske för att det blev så bra så att det nästan blev dåligt. Typ. Men om det nu har en mening så är det ju bra. Så finns det saker man borde ha gjort. Typ pluggat mer. Men om det har en mening att man inte gjorde det så är ju det också bra. Eller?

Flummigt inlägg.

Men jag tror inte att allt har en mening. På en faktafilm vi såg på religionen sa en indisk sikh såhär:
-Vi tvättar en flaggstång med vatten... och med mjölk... varför vet jag inte.

Fysiklabbar är inte roligt. Det kan inte hjälpas. Det är inget fel på själva fysiken som ämne. Nej det är labbarna bara. Varje gång måste man lära sig hur ett nytt mätinstrument eller ett nytt elektronrör fungerar. Man får aldrig använda samma sak flera gånger. Aldrig bekanta sig med utrustningen. Man får aldrig kunna. Alltid ska man vara helt lost.

Igår klagade vi lite över fysiklabbarna. Alltså bara till varandra. Vi vet ju att dom är bra för oss. Det är bra att vi får prova olika saker. Men att det inte är roligt. Nej det kan inte hjälpas. Vi räknade i alla fall ut att det var 8 labbtillfällen kvar. Kanske 7 om någon skulle gå bort. Det kändes okej. Det gjorde det faktiskt.

Men idag hände det osannolika. I början av våran fysiklabb lät Gunnar oss få veta att det bara var 4 labbar kvar. Jag kunde inte låta bli att le. Aldeles för mycket. Han märkte det. "Se inte så glada ut", sa han och tittade på mig. Aj då. Men jag kunde inte hjälpa det. Och nu är det bara 3 fysiklabbar kvar...

...Monosackarider som i likhet med glukos är hydroxi-aldehyder i sin öppna form, kallas aldoser. Den öppna formen av fruktos är en hydroxiketon. Fruktos sägs därför vara en ketos...

Ahaa, men då förstår jag. Ska lägga det på minnet.

Nej seriöst. Vad är detta?

Trodde faktiskt jag gillade kemi. Men oj, där tog jag fel. I morgon ska jag lämna tillbaka min kemibok. Det ser jag fram emot.

Första januari är ju en av dom få dagar på året man verkligen vet vilket datum det är. Sen blir det knepigare. Synd att det samtidigt är en av dom få dagar man verkligen inte behöver veta vilket datum det är.

När det inte är lov och man har massor att göra längtar man efter såna här dagar. Dagar då man inte sätter sin fot utanför dörren och verkligen inte gör nåning alls. (Undrar förresten vad man gör när man inte gör nått.) Men när man på riktigt upplever en sån dag (som idag), är det inte ett dugg kul längre. Och det visste man egentligen redan när man längtade efter en sån dag.

Men i kväll blir det nog kul!

Ibland vill jag sjunka igenom jorden. Oftast i mataffärer.

För många år sedan var jag, mamma och min 6 år yngre bror Gustav på Willys. Det var påsk, den påsken Gustav lärde sig vad påskkärringar var för något (glada gummor som hade ett tydligt samband med godis). Vid frysdiskarna rycker han överlycklig och aldeles utom sig av förtjusning i mamma och utroppar "Mamma, mamma titta påsksärringar!" Mamma och jag vänder oss om och ser en grupp slöjbeklädda muslimska kvinnor som tittar storögt på oss. Vi log lite ursäktande, vad skulle vi göra liksom?

En gång på Coop Forum tappade jag bort mamma. Inget allvarligt, jag visste ju ungefär vart hon var. Jag bara såg henne inte och gick och kikade in mellan hyllorna. En vänlig tant uppmärksammade detta och frågade om jag letade efter någon. "Ja.. mamma." sa jag intet ont anande. "Ja men då får du komma med här." sa tanten, tog mig i armen och drog iväg mig. Jag följde med under milda protester. Vi kom fram till kundservice där dom tittade lite frågande på mig, men tog mitt och mammas namn och ropade i högtalarna, över hela Coop Forum att mamma skulle komma och hämta mig. Den här händelsen hade inte varit pinsam om jag hade varit fyra år. Då hade det varit lite spännande. Jag kanske till och med hade gråtit. Nej, det här är pinsamt för att jag gick i sjuan. I sjuan!

Ganska nyligen var jag och Sara på Ica Safiren. Jag minns inte vad vi köpte, men det spelar ingen roll. Jag betalade vad det nu var med en hundralapp, tog det vi hade köpt och gick mot utgången. Då hörde jag att tjejen i kassan ropade något efter oss. Jag vände mig om och såg att hon höll fram handen. (Aha, kvittot tänkte jag.) "Nejtack sa jag lite tort och onödigt snorkigt (det bara blev så). Kassörskan tittde konstigt på mig. Det var inte kvittot utan växeln hon höll i. Nu trodde hon (och alla andra i kön som bevittnade denna händelse) att jag kände mig så rik att jag kunde undanvara lite växelpengar. När Sara på ett fint sätt hade talat om för mig att det var växeln jag tackat nej till, gick jag och hämtade den. Lite dum kände jag mig allt.

Enligt min pappa har jag ett guldläge. Visst låter det bra? Guldläge... det måste vara så bra det bara kan bli.

Guldläget handlar om att välja vad man ska göra när man blir stor. Och det har alltid varit lite trevligt att fundera på. Man har alltid kunnat säga att man ska bli delfinskötare... eller sångerska... eller stridspilot.... eller författare. Det har inte varit så viktigt. Sen helt plötsligt så äger man många kilo utbildningskataloger. Någon eller några tycker onekligen att det är dags att göra ett val. Ett riktigt val. Det visar sig samtidigt att alla drömyrken/utbildningar kräver 20,0. Shit! Som medelmåtta får man istället börja sätta sig in i vad en hortonom, cytodiagnostiker eller nutritionist gör. Och fortfarande, finns det nån som på ett tydligt sätt kan förklara vad en civilingengör sysslar med?

Jag vill inte ha nått guldläge. Jag vill gå i femman och fortfarande vilja bli deckarförfattare. Då hade man det ganska bra. Då hade man guldläge.

Igår sa Maja: "Malin, idag ska du skaffa en blogg, jag känner det i luften."
Jag tänkte: "Javisst, det ska bli roligt"
Sen tänkte jag: "Men, jag har ju inget att skriva"
Men sen tänkte jag: "Ingen måste ju läsa"

Maja, luften hade fel. Jag fixade en blogg idag i stället. Dan före julafton. Som om det inte fanns nått annat att göra.

God Jul